Dag 2 - "Du kan inte ge upp efter 2 dagar, du måste ju visa lite karaktär!"
Idag har jag inte riktigt ätit i rätt ordning. Eftersom jag skulle jobba från kl 10:00 till 21:00 så är det lite bökigt då jag inte kan ta mig hem och äta. Så älsklingen lagade maten, kycklinggryta och ris, igår kväll så att jag kunde ha med mig matlåda till jobbet idag. Lunchen som bestod av bland annat vita bönor, korv, paprika och lök lagade han i morse så den fick bli min frukost. Som mellanmål åt jag en riskaka, en apelsin och drack två glas vatten.
Idag har jag känt en otrolig hunger hela dagen och ett sötsug så in i bomben! På mitt ena jobb, där jag städade hotellrum, var det en gäst som hade lämnat kvar något... Precis vad jag var sugen på! En chokladdryck... Skulle jag ta den? Det var ju trots allt en sån där Nutrilett Chokladshake... De har ju ett lågt kalorivärde, inte sant..? Jag kunde inte låta bli, för min mage bokstavligen ropade efter mat och jag behövde något som stillade mitt sötsug. Jag drack hela shaken och blev verkligen jättemätt! Hade dåligt samvete resten av dagen tills jag kom hem och berättade för Nalle om mitt syndande. Då sa han att han läst i vårt viktväktarhäfte att man fick unna sig gott då och då, och att det räknas i antal "röda prickar". Nutrilett-shaken verkade bara vara värd ca 2 prickar, och man får äta 6 röda prickar i veckan (sen är det ju såklart absolut bäst om man kan låta bli helt och hållet).
Jag har upptäckt att jag faktiskt har ett sockerberoende. Någon som är förvånad? Nej. Jag har alltid ätit något när jag varit sugen, och i princip alltid haft godis hemma så jag har inte märkt av vad som händer med mig när jag inte får äta godis som jag vill. Men det märkte jag idag. Jag har varit otroligt lättretlig och sur. Vresig skulle man nog kunna beskriva mig. Jag har inte varit otrevlig, men det var ju inte som om jag frivilligt pratade med mina kollegor, vilket jag brukar göra. Nej, jag satt mest tyst, var småsur och längtade efter choklad. Jag ville bara ge upp. Jag kände att om ska jag ge upp är det ju bäst att göra det nu innan jag förlorat för mycket tid och godsaker i mitt liv. Men sen tänkte jag om, ska det hända någon gång att jag går ner i vikt på riktigt, så är det nu. Jag kommer inte ha motivationen för att börja för första gången senare i livet. Det är nu eller aldrig.
Och jag har bestämt mig för NU.
Idag har jag känt en otrolig hunger hela dagen och ett sötsug så in i bomben! På mitt ena jobb, där jag städade hotellrum, var det en gäst som hade lämnat kvar något... Precis vad jag var sugen på! En chokladdryck... Skulle jag ta den? Det var ju trots allt en sån där Nutrilett Chokladshake... De har ju ett lågt kalorivärde, inte sant..? Jag kunde inte låta bli, för min mage bokstavligen ropade efter mat och jag behövde något som stillade mitt sötsug. Jag drack hela shaken och blev verkligen jättemätt! Hade dåligt samvete resten av dagen tills jag kom hem och berättade för Nalle om mitt syndande. Då sa han att han läst i vårt viktväktarhäfte att man fick unna sig gott då och då, och att det räknas i antal "röda prickar". Nutrilett-shaken verkade bara vara värd ca 2 prickar, och man får äta 6 röda prickar i veckan (sen är det ju såklart absolut bäst om man kan låta bli helt och hållet).
Jag har upptäckt att jag faktiskt har ett sockerberoende. Någon som är förvånad? Nej. Jag har alltid ätit något när jag varit sugen, och i princip alltid haft godis hemma så jag har inte märkt av vad som händer med mig när jag inte får äta godis som jag vill. Men det märkte jag idag. Jag har varit otroligt lättretlig och sur. Vresig skulle man nog kunna beskriva mig. Jag har inte varit otrevlig, men det var ju inte som om jag frivilligt pratade med mina kollegor, vilket jag brukar göra. Nej, jag satt mest tyst, var småsur och längtade efter choklad. Jag ville bara ge upp. Jag kände att om ska jag ge upp är det ju bäst att göra det nu innan jag förlorat för mycket tid och godsaker i mitt liv. Men sen tänkte jag om, ska det hända någon gång att jag går ner i vikt på riktigt, så är det nu. Jag kommer inte ha motivationen för att börja för första gången senare i livet. Det är nu eller aldrig.
Och jag har bestämt mig för NU.
Kommentarer
Trackback
