Ankans blogg

Hästen vi köpte för knappt 2 veckor sedan, Sheya, är verkligen den mysigaste och underbaraste hästen som finns. Hon är så himla go, kommer gående mot en innan man ens hunnit in i hagen, sniffar en i nacken, "skyddar" mig från unghästen när han blir lite galen i stallet, hon delar morot med mig utan att protestera och hon är helt underbar och trygg att rida ut ensam på! För säkerhets skull ville mamma göra ett böjprov på henne för att se att allt var okej, det är aldrig fel att göra, så i onsdags åkte hon till en veterinärklinik där det jobbar två kvinnor som är specialister på just böjprov. Mamma och Sheya hade fått en tid där 11:20 men då jobbade jag så jag väntade med att ringa tills jag hade slutat. Slutade jobba vid 15-tiden och ringde mamma för att se så att allt har gått bra, något annat hade jag inte förväntat mig eftersom hon aldrig visar att hon har ont eller något sådant överhuvudtaget. Det hinner knappt gå fram en signal innan mamma säger att det är riktigt illa. Sheya har tydligen förslitningar på skelettet på ena sidan, men för att vi inte ska vara oroliga och för att hon är så himla snäll så visar hon ingenting för oss utan belastar den andra sidan med dubbelt så mycket jobb i stället vilket i sin tur leder till att den ena sidan inte bygger några muskler och att hon har jätte-, jätteont. Min stackars tjej! När jag ringde mamma verkade det som om det inte fanns något annat att göra än att faktiskt ta bort henne, för hennes eget bästa. Men utredningen av hennes skada fortsatte och de har kommit fram till att det går att behandla henne, men att de inte vet hur hon svarar på behandlingen och därför kan vi inte vara säkra på att hon någonsin blir återställd och kan ridas igen. Mamma tyckte vi skulle behandla henne och ge henne en chans att bli bättre, men då sa jag emot. Att blir hon inte bättre så kommer det att vara svårare att slita sig från henne sen när vi haft henne i flera månader än vad det är att slita sig från henne nu när vi haft henne ett par veckor. Mamma blev först arg och tyckte jag var känslokall som säger att vi ska skicka tillbaka henne till Malin i Sveg där vi köpte henne, få pengarna tillbaka och leta efter ny häst. Men jag känner att om hon inte blir bättre så är det inte jättekul att faktiskt ha lagt 28 000 kr på ett pälsbeklätt djur som bara ska stå och tugga gräs som sällskap i hagen. Ja, jag tänker på mig själv och vad jag faktiskt vill ha ut av hästen, och det är att kunna rida ut i skogen, rida lite på bana, ta en och annan strandritt och vara med på roliga klubbaktiviteter där man träffar nya människor och deras hästar. I hagen knyter man inga kontakter och varken jag eller Sheya får ut något av att inte göra någonting. Efter mycket om och men har vi nu beslutat att vi behåller henne de 3 första veckorna av behandlingen innan hon ska på ett återbesök och sedan kör vi upp henne till Malin igen. Vi får bara hoppas på att Malin är så förstående att hon går med på det här. Det är ju ingens fel, det var ju ingen som visste att det var så här eller skulle bli så här. Det är hårt just nu, och jag grät oavbrutet i flera timmar efter samtalet i onsdags och Bela fick sitta och trösta mig. Usch, mitt hjärta vill verkligen inte att hon ska åka tillbaka, vi som klickade så bra redan från början. Gumman då, varför?