Strange life, here we are, can't go back, can't look too far.

Kom nyss upp ur en timmes bubbelbad och känner mig helt mör i hela kroppen av alla massagestrålar. Underbart. Har varit ganska ensamt idag. Inte bara för att Rebecca, Jonathan och Johan också var här förra veckan och nu är det bara jag hela veckan, utan ensamt för att jag faktiskt valde att vara ensam. Jag hatar att vara ensam om jag inte har något jag måste göra. Det hade jag inte idag. Idag sa jag att jag behövde lite tid för mig själv. Det behövde jag inte alls. Har ingen aning om varför jag skulle behöva tid för mig själv idag, vad kom det ifrån liksom? Har jag ingenting att sysselsätta mig med kan jag väl lika gärna umgås med någon? Dessutom messade Linus mig och frågade om vi skulle ta en kaffe och jag sa att jag inte kunde idag. Klart som fan att jag kunde!? Har mått jättedåligt idag. Vid ca 15-tiden började mina tårar rinna, men jag grät inte, hade inte ont i ögonen eller nånting. Dem bara forsade och jag har verkligen ingenting att må dåligt över, jag är helt otroligt nöjd med mitt liv. Jag försökte torka bort tårarna men det kom bara nya hela tiden och så höll det på i 40 minuter. Fanns ingen spärr liksom. Vad händer när man har gråtit i 40 minuter? Jo, man får spänningshuvudvärk så man tror att hela huvudet ska explodera. Blev en ibumetin på det och sen började jag leta efter något spännande recept jag kunde göra med min Quinoa. Jag hittade ett på en tomatsoppa (Jag är i vanliga fall inget större fan av tomatsoppor) och satte igång med maten vid 16-tiden innan Sten skulle komma hem. Här vill jag bara säga att jag hade städat hela köket efter att dem hade lagat mat och grejer, så jag har ju gjort något vettigt idag. Måste också säga att min soppa blev awesome! Plus att det blev en del över till lunch till mig i morgon. Nyttigt och grejer, och Ankan tyckte om det ^^.
En stund senare bestämde jag mig för att ta ett bad där jag låg och hade det asgött i en timme. Den enda anledningen till att jag var tvungen att ta mig ur badet var att jag fick ont i lungan. Samma ont som jag har haft innan, men nu har jag inte fått en sån här "attack" på länge. Den här var visserligen inte så allvarlig eftersom jag kunde röra mig upp ur badet och sätta mig på toalettstolen tills det hade lugnat ner sig så att jag kunde torka mig och klä på mig efter ca 10 minuter. Har ingen aning om varför ångesten kommer tillbaka, allt känns ju så bra. Eller..? Jag inbillar mig att den bara kom tillbaka för att säga "Hej då, Amanda, vi ses aldrig mer!". Men vad vet jag?
Bye bye, ångest. Nästa gång slår jag ner dig om du försöker antasta mig igen, din jävel.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0