Som den lilla lilla katten i det alldeles för höga trädet.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Men det är så här det måste bli. Jag är inte säker på att jag har gjort rätt beslut. Hur kan man någonsin vara säker förrän man provat allt? Men det är så här det får bli i alla fall. Plan 2 är ute ur leken.
Amen.
Get a grip on yourself.
Den senaste veckan har blivit en vecka av funderingar och planeringar. Just nu har jag 4 framtidsplaner varav 4 som jag vill fullfölja. Men de alla fyra krockar med varandra. Den tredje och den andra skulle jag kunna kombinera. Likaså den tredje och den första. Möjligtvis den andra och den tredje med, men det vill jag nog inte. Eller skulle det vara en lösning? Nej, det är ingen lösning, då får jag ju hoppa över den första och den fjärde planen, och det vill jag definitivt inte. Åtminstone inte den första, jag tvivlar på om jag hade klarat det. Den fjärde behöver jag fullfölja om jag ska kunna ta mig någonstans i livet. Jag sa att jag kunde kombinera den tredje och den andra med varandra och kombinera den tredje och den första. Innebär detta att jag kan kombinera den första, den andra och den tredje? Hell no. Det fungerar inte. Annars hade jag ju kunnat nöja mig med det, att få 3 av 4. Men nej, det är den första och den andra som krockar hårdast. Just nu vet jag ingenting. Inte ett skit faktiskt. Get a grip on yourself.
In the round.
I'm sorry, mates.. Men det kommer tydligen bli fler flummiga inlägg, för jag kan uppenbarligen inte sluta. Vad har jag haft? 4 inlägg hittills? Varav 3 är antagligen helt oförståeliga av er utomstående. Även för dem som står mig nära, I guess. Men jag kan inte sluta. Deal with it om ni vill fortsätta läsa vad som pågår i mitt blodomlopp.
Tjing!
Tjing!
Working on a dream.
Ibland måste man ge upp för att kämpa vidare. Nu ger jag upp det här. Kämpar vidare för dig och för mig. För oss. Snart. Jag hoppas verkligen. Jag hatar att hoppas, även om det är det som håller glada tankar vid liv. Förhoppningen kan bli verklighet om jag kämpar tillräckligt, fast mer.
I'm working on a dream.
I wish you sunshine and chocolate all over you.
Ont i huvudet och känslor som flippar runt som 27 flipperkulor i kroppen på mig. Bra känslor dock. Härliga känslor. Förvirrade känslor, men glada. Glada för att dem vet vad dem står för. Förvirrade för att dem har behovet men inte kan attackera dig nu. Varför är du så långt borta? Eller rättare sagt, vad gör jag här? Mer än att sakna dig är det inte så mycket jag håller på med. Du betyder.
Har haft en underbar dag med dig i mina tankar. Tack <3
Feeling strangely fine.
Jag tänkte på det där som Charlie säger till Alan i 2½ men: "Att prata med dig är ju som att snacka poesi med en chokladkaka". Jag har tyckt att det har varit en jättekul fras ända sedan jag hörde honom säga det för ca 1 år sedan. Det passar liksom in överallt när man snackar med någon och det är helt meningslöst. Men när jag tänkte på det idag "Att prata med dig är ju som att snacka poesi med en chokladkaka" så fattade jag plötsligt inte vad som var så kul med det? Min tanke var nämligen: Vadå? Det är väl inte fel att snacka poesi med en chokladkaka? Den behöver ju också lite kärlek och någon som pratar med den. Jag tror den uppskattar det.
Amanda, är du dum i huvudet?
Det slutade inte med den tanken, utan jag gick verkligen och hämtade min back up-kitkat i kylen (har alltid en extra om det skulle bli kris, och nu kunde jag ta fram den för jag var inte i superstort behov av att äta den...) och la den i mitt knä och körde nåt simpelt, enkelt, klassiskt så att det inte skulle bli för invecklat för den.
"Rosor är röda,
violer är blå.
Smultron är söta,
och du likaså!"
Det är sant. Jag kände hur glad den blev och så fick den en puss och sen la jag tillbaka den i kylen. Trots att jag inser hur mentalsjukt detta är så mår jag konstigt nog bra. Läget är helt jäkla underbart, trots situationen med Kitkaten plus att när jag kom innanför dörrarna till lägenheten idag efter jag hade varit på jobbet så sa jag: "Fan, vad pissnödig jag är" (Det var bara jag hemma). Sen räckte det ju inte med att jag sa det högt utan jag fortsatte med: "Det börjar bli en standardreplik för mig att säga att jag är pissnödig varje gång jag kommer hem. Amanda, nu får du komma på något annat, jag börjar bli trött på den repliken, kan du inte säga något roligt nästa gång? Jo, jag ska tänka ut nåt kul att säga, imorgon ska jag hålla inne med pissnödig-repliken hur nödig jag än är".
"Rosor är röda,
violer är blå.
Smultron är söta,
och du likaså!"
Det är sant. Jag kände hur glad den blev och så fick den en puss och sen la jag tillbaka den i kylen. Trots att jag inser hur mentalsjukt detta är så mår jag konstigt nog bra. Läget är helt jäkla underbart, trots situationen med Kitkaten plus att när jag kom innanför dörrarna till lägenheten idag efter jag hade varit på jobbet så sa jag: "Fan, vad pissnödig jag är" (Det var bara jag hemma). Sen räckte det ju inte med att jag sa det högt utan jag fortsatte med: "Det börjar bli en standardreplik för mig att säga att jag är pissnödig varje gång jag kommer hem. Amanda, nu får du komma på något annat, jag börjar bli trött på den repliken, kan du inte säga något roligt nästa gång? Jo, jag ska tänka ut nåt kul att säga, imorgon ska jag hålla inne med pissnödig-repliken hur nödig jag än är".
Hör ni? Jag är ju helt knäpp. Jag har pratat med mig själv länge, men idag insåg jag hur jäkla insane det är. Trots detta mår jag bra. Tvivel på det?
Btw, jag har fortfarande kvar min resdagbok för till exempel sådana här grejer borde jag nog inte skriva i den med tanke på att mormor, mamma, brorsan och tja, en del i min släkt läser den. Då lär jag ju hamna på psyket snart. Och förlåt, jag ska försöka att inte få inläggen så flummiga som det förra, men det är svårt när det är sådana flummiga tankar som flaxar runt i mitt huvud i princip hela dagarna.
Every new beginning comes from some other beginnings end.
Och så kommer den där känslan tillbaks. Känslan som jag tidigare aldrig hade känt. Nu kommer den tillbaka allt som oftast, när allt är så bra. När det är för bra för att vara sant så känner jag... Då känner jag att.. Jag känner liksom. Känner vad? Jag vet inte, men det är en underbar känsla som egentligen är helt fel. Fel för att Du förstör alltihop.
Sluta känn.
